Det där att lära sig att vara nöjd...
Något jag lider av är prestationsångest. Jag tror aldrig att det jag producerar blir tillräckligt bra. Om jag inte gör lägger dubbelt så mycket tid som det förväntas, skaffar några extra källor, skriver några ord över gränsen, gör lite mer, lite mer än vad som förväntas, känner jag mig inte nöjd. Det har kallats duktig-flicka-syndrom, jag hatar det, och försöker slita mig från dess klor varje dag. Om det krävs 10-12 källor till en uppgift, varför inte nöja sig med 10? Det är ju knappast något som blir bättre med de där 2 extra källorna, och om det nu skulle det... Vem fan bryr sig?
Det finns ju så mycket annat här i livet som är så mycket viktigare, och det finns verkligen så mycket annat som är roligare, hälsosammare och mer lärorikt än att sitta och pränta in allt i huvuden, eller leta upp det där lilla extra. En annan grej är att jag alltid tror att jag har uppfattat uppgiften helt fel och att jag ska få tillbaka den med ett stort kryss över. Det är min stora skräck. Det har aldrig hänt. Men ändå är jag evigt övertygad om att jag gör fel. Fel, fel, fel. Det är en stor rädsla hos mig att misslyckas. Jag har så jävla mycket stolthet och hatar att visa mig svag. Jag hatar att det är så, och jag jobbar på det varje dag.
Vi alla borde bli bättre på att berömma varrandra för att vi tog en promenad i solen, lagade en god middag eller pillade naveln i stället för att göra nåt prestationsinriktat. Det är ju det som är viktigt. Men det får man aldrig beröm för. Jag är nog ganska duktig på att ta pauser och koppla av... Men ändå kommer alltid ångesten när jag återgår till uppgiften; så mycket att göra, jag borde inte ha tagit en promenad... Jag älskar att prestera och jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, men fan vad trött jag blir på hetsen och mig själv ibland.
I kväll blir det italiensk afton här i huset. Eva, en av mina house-mates är ju halv italienare och för tillfället är hennes italienska pappa här på besök. Gäster, pesto och rödvin är nog vad jag behöver just nu. Desserten står jag själv för; det blir småländs ostkaka! :)
Hoppas ni har en fin helg!! Kramar!
Det finns ju så mycket annat här i livet som är så mycket viktigare, och det finns verkligen så mycket annat som är roligare, hälsosammare och mer lärorikt än att sitta och pränta in allt i huvuden, eller leta upp det där lilla extra. En annan grej är att jag alltid tror att jag har uppfattat uppgiften helt fel och att jag ska få tillbaka den med ett stort kryss över. Det är min stora skräck. Det har aldrig hänt. Men ändå är jag evigt övertygad om att jag gör fel. Fel, fel, fel. Det är en stor rädsla hos mig att misslyckas. Jag har så jävla mycket stolthet och hatar att visa mig svag. Jag hatar att det är så, och jag jobbar på det varje dag.
Vi alla borde bli bättre på att berömma varrandra för att vi tog en promenad i solen, lagade en god middag eller pillade naveln i stället för att göra nåt prestationsinriktat. Det är ju det som är viktigt. Men det får man aldrig beröm för. Jag är nog ganska duktig på att ta pauser och koppla av... Men ändå kommer alltid ångesten när jag återgår till uppgiften; så mycket att göra, jag borde inte ha tagit en promenad... Jag älskar att prestera och jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, men fan vad trött jag blir på hetsen och mig själv ibland.
I kväll blir det italiensk afton här i huset. Eva, en av mina house-mates är ju halv italienare och för tillfället är hennes italienska pappa här på besök. Gäster, pesto och rödvin är nog vad jag behöver just nu. Desserten står jag själv för; det blir småländs ostkaka! :)
Hoppas ni har en fin helg!! Kramar!
Kommentarer
Trackback
